Biografi

Wilhelm Richard Wagner (född 22 maj 1813 i Leipzig, Sachsen, död 13 februari 1883 i Venedig, Italien) var en tysk musikdramatiker, tonsättare, dirigent och författare. Hans föräldrar var Friedrich Wagner och Johanna Pätz.

Wagner fick i ungdomen en gedigen praktisk teaterutbildning i kringresande teatersällskap, vilket lade grunden för hela hans fortsatta verksamhet. Sin karriär som musikdirektör inledde han i Magdeburg (1834-1836) (där han gifte sig med skådespelerskan Minna Planer) Königsberg (1837) och Riga (1837-1838). De tidiga operorna Die Feen (Feerna;1833-34) och Das Liebesverbot (Kärleksförbudet; 1836) influerades av Carl Maria von Weber och Heinrich Marschner respektive av fransk och italiensk opera. Under sin vistelse i Paris (1839-1842) arbetade han med ”Rienzi” och med Den flygande holländaren medan han försökte etablera sig i kretsen kring Giacomo Meyerbeer. Tack vare Meyerbeers rekommendation uppfördes Rienzi i Dresden 1842 och gav Wagner en musikdirektörsplats i staden. I Dresden uruppfördes ”Holländaren” (1843) och Tannhäuser (1845), och därmed uppmärksammades Wagner som en förnyare av operakonsten, medan bedömningen av förnyelsens värde varierade.


I landsflykt
Efter ha deltagit i revolutionsoroligheterna i Dresden 1848 blev Wagner landsförvisad från tysk jord tiden 1848-1861. Större delen av tiden i landsflykt tillbringade han i Schweiz, där han passade på att utveckla sina åsikter och teorier om musik och dramatik i böcker och artiklar. Han komponerade också stora delar av tetralogin Nibelungens ring (som kom att omfatta delarna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök och blev färdig först 1874). 1864 fick han amnesti av den 18-årige Ludwig II von Wittelsbach av Bayern och flyttade till München.


Efter landsflykten
1871 lämnade Wagner München för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus - festspelshus - specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Han ville själv inte att dessa skulle kallas ”operor”, utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då ”Ringen” uruppfördes med kejsar Wilhelm som en av de prominenta gästerna.

Efter mastodontarbetet med Ringen skrev Wagner endast ett musikdrama till, Parsifal, som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och begravdes där.


Privatliv
Wagner var gift två gånger - först med skådespelerskan Minna Planer (äktenskapet fungerade dåligt eftersom de skilde sig för mycket intellektuellt), och senare med Cosima, som var dotter till Franz Liszt och som hade skilt sig från Hans von Bülow för att gifta sig med honom. Däremellan hade Wagner en vänskaps- och troligen kärleksrelation med Mathilde Wesendonck. Mathilde Wesendonck var hustru till en förmögen köpman i Zürich, som paret Wagner mer eller mindre bodde hos mellan 1852 och 1858, och inspirerade honom till Wesendonck-sångerna.


Skapande

Litteratur
Richard Wagner skrev själv librettona till sina musikdramer. Hans övriga litterära verk fyller 10 band. Det omfattar teaterpjäser, recensioner, kulturanalys, tysk nationalism, framförande- och kompositionsideologi, memoarer, polemik- och debattartiklar med mera. Wagner var idémässigt sett en mysticistiskt inriktad romantiker och nationalist; han var starkt influerad av Schopenhauer och ett led i samma idétradition som Nietzsche, som han ofta kopplas ihop med. Ett betydande inslag är också Wagners starka antisemitism, särskilt mot judiska musiker och tonsättare (bland annat sin gamle läromästare Meyerbeer). Femtio år efter sin död förlänades han i Nazityskland närmast rangen av kultfigur. Detta har legat hans verk i fatet på sina håll, bland annat i Israel.


Musikdramatik

Man kan urskilja tre mognadsstadier i Wagners musikdramatiska skapande:

den tidiga perioden, då han skriver i samtidens vanliga tonspråk och dramatiska form: Die Feen, Das Liebesverbot, Rienzi, Den flygande holländaren;
mellanperioden, då han utvecklar ett eget tonspråk med den ledmotivsteknik han har blivit känd för, en för tiden avantgardistisk harmonik och orkestrering starkt influerad av framför allt hans gode vän och gynnare Franz Liszt, men stöper det hela i formen från den parisiska Grand opéra med Meyerbeer i spetsen: Tannhäuser, Lohengrin;
den mogna perioden, där hans tonspråk har smälts samman till det man kallar ”wagnerskt” och också hans dramaestetik har funnit sitt uttryck: Nibelungens ring, Tristan och Isolde, Mästersångarna i Nürnberg, Parsifal.

Ideologi
Att Wagner är kontroversiell beror i första hand på hans politiska ideologi. För samtiden såg Wagner inte bara som tonsättare, utan som en politisk visionär. I Wagners Tyskland var rasbiologi, rashygien, nationalism och judehat brännheta frågor. För media var judehatet en guldgruva: det skrevs mängder av judehatarböcker och tidningarna demoniserade judar på alla tänkbara sätt. Tankegångarna återspeglades även i skolundervisningen (t.ex. Nibelungen) och i kyrkan, som ju hade en lång tradition av judehat. Att en politiskt intresserad och radikal förnyare som Wagner hakade på tidens strömningar är inte förvånande.


Rasteori
Wagner var varm anhängare av 1800-talets rasteorier, som ansågs vetenskapligt underbyggda och därför brukar kallas akademisk eller vetenskaplig rasism. Den bärande tanken var att den arisk/germanska rasen var överlägsen andra raser. Om den arisk/germanska rasen blandades med andra raser skulle den alltså förfalla. Detta är bakgrunden till varför återskapandet av en arisk ras med en arisk livssyn enligt Wagner själv var det yttersta syftet med hans verk (skrifter, musikdramatik etc.).


Regenerations-skrifterna
Wagner sammanfattade sin syn på det germansk/ariska i vad som i dag kallas ”regenerations-texterna”, ett antal essayer publicerade i tidskriften Bayreuther Blätter 1878-81. Bayreuther Blätter var dåtidens ledande kultur-rasistiska tidskrift med skribenter som Gobineau och senare Chamberlain. Den utgavs av Wagner själv med Hans von Wolzogen som redaktör och blev ett viktigt forum för spridandet av Wagners ideologi, som kan sammanfattas så här. För att återupprätta den ariska rasen skulle tyskarna bli

vegetarianer
återupprätta kristendomen
stoppa rasblandning mellan arier och (i första hand) judar.

Wagner-revisionism
Wagner var uttalad rasist och judehatare. Han inte bara smädade judar i sina skrifter [1]t.ex. Das Judenthum in der Musik, utan av dagboksanteckningar framgår att han t.ex. stödde de omfattande judeförföljelserna i öst. Trots den väldokumenterade historiska bakgrunden har anhängare försökt rentvå Wagner och hävdat att han missförståtts. Ett exempel på detta är att i den utgåva av ”samtliga” Wagners skrifter föranledd av Wagner-jubileét 1983, utelämnades ”Das Judenthum in der Musik”. Forskare har påpekat att förnekandet och osynliggörandet av Wagners rasism och judehat har varit ovanligt konsekvent och systematiskt i bl.a. Sverige, England och USA. Troligen p.g.a. Wagners starka ställning hos operapubliken i dessa länder.


Wagners arv i Bayreuth
Festspelshuset i Bayreuth har alltsedan Wagners död drivits av hans familj, från 2008 av hans barnbarnsbarn Eva Wagner-Pasquier och Katharina Wagner. Se Bayreuthfestspelen.


Musikinstrument
Wagner lät konstruera wagnertuban (en variant av tuban) och bastrumpeten.


Verklista

Musik[1]
Verklista för Richard Wagner


Litteratur (urval)
Dramatiska verk, idéer, skisser och fragment (10 stycken)
Kunst und Revolution (Konst och revolution)
Das Kunstwerk der Zukunft (Framtidens konstverk)
Eine Mittleitung an meine Freunde (Meddelande till mina vänner)
Das Judenthum in der Musik (Judarna i musiken)
Mein Leben (Mitt liv - självbiografi)

Berömda Wagnersångare
Birgit Nilsson
Astrid Varnay
Kirsten Flagstad
Frida Leider
Leonie Rysanek
Gwyneth Jones
Nadine Secunde
Alessandra Marc
Gabriele Schnaut
Anne Evans
Jessye Norman
Nina Stemme
Katarina Dalayman
Anna-Lena Persson
Hans Hotter
Jon Vickers
Wolfgang Windgassen
Siegfrid Jerusalem
Placido Domingo
Lauritz Melchior
Terje Stensvold

Kuriosa
Jim Steinman betraktar Richard Wagner som sin hjälte och skapade sin egen genre, som han kallade Wagnerian Rock.
Musikaliska parodier av Wagner gjorda av andra tonsättare:
Peter Schickele, alias PDQ Bach, har komponerat The Last Tango in Bayreuth
Gabriel Fauré skojar friskt med sina Souvenirs de Bayreuth
Emmanuel Chabrier är lika skojfrisk med Souvenirs de Munich
Två dirigenter, Felix Mottl (1911) och Joseph Keilberth (1968), dog när de dirigerande Tristan och Isolde, och det ska ha skett på exakt samma ställe i tredje akten.
Kommissarie Morse i Colin Dexters böcker lyssnar mycket på Richard Wagners musik och pratar ofta om den.

Källor
Hannu Salmi, Wagner and Wagnerism in Nineteenth-Century Sweden, Finland, and the Baltic Provinces: Reception, Enthusiasm, Cult. Eastman Studies in Music. University of Rochester Press, Rochester NY 2005.
The Metropolitan Opera Enyclopedia
Richard Wagner My Life
Z.Jachimecki Wagner

Noter
^ The Metropolitan Opera Enyclopedia

Litteratur
Stefan Arvidsson Draksjukan. Mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries. 2007.
Tobias Norlind, Wagner, Hugo Gebers förlags serie De största märeksmännen nr. XVI, Stockholm, 1923.
Richard Wagner Mein Leben / My Life (1911)
Cosima Wagner Dagböckerna 1869-1883 (1976/1983)
Wagners barnbarnbarnens analys och uppgörelse med sin familj:

Gottfried Wagner He Who Does Not Howl with the Wolf - The Wagner Legacy (1997)
Nike Wagner The Wagners - The dramas of a Musical Dynasty (1998)

Redigerad av Agravenlife den 22 mar 2012, 23:32

All text skriven av användare på denna sida är tillgänglig under licensen Creative Commons Attribution/Share-Alike.
Texten kan även vara tillgänglig under licensen GNU Free Documentation.

Faktaruta

Genererat från fakta markerade i wikin.

Inga fakta om denna artist

Du ser version 2. Se äldre versioner, eller diskutera denna wiki.

Du kan också se en lista med alla senaste wiki-ändringarna.