Biografi
Dream Theater är ett amerikanskt band inom genren progressive metal.
Historia
Bildandet
Bandet bildades 1985 av tre studenter från Berklee College of Music i Boston: John Petrucci på gitarr, John Myung på bas och Mike Portnoy på trummor. De tog även in Kevin Moore på keyboard och Chris Collins som sångare. Ursprungligen kallade bandet sig Majesty. Chris Collins medlemskap i bandet blev dock kortlivat och 1987 tog Charlie Dominici över sången. Detta resulterade i debutalbumet When Dream and Day Unite (1989). Bandet hade vid detta laget även bytt namn till sitt nuvarande namn som var ett förslag från Mike Portnoys far efter en gammal teater med samma namn.
Även Charlie Dominicis tid i bandet blev kort och han sparkades strax efter When Dream and Day Unite hade släppts. Ett sökande efter en ny sångare inleddes och bland över 200 sökande hittade de slutligen kanadensaren Kevin LaBrie. Eftersom bandet redan hade två John och då skulle få även två Kevin, valde LaBrie att använda sitt andranamn James istället.
Genombrottet
Bandets stora genombrott kom 1992 med albumet Images and Words. Albumet anses av många som det bästa progressive rock-, eller snarare progressive metal-albumet någonsin. En del av framgången kom även från att videon till låten Pull Me Under började visas regelbundet på MTV. En stor supporterskara över hela världen började växa och albumet följdes upp med en stor världsturné. Bland låtarna fanns omtalade Metropolis Pt 1: the Miracle and the Sleeper.
Tillbaka från turnén började bandet spela in sitt tredje album Awake (1994). Med Awake visade de mer och mer att bandet utöver sin progressiva sida även hade en förankring inom metal. Mitt under inspelningen av albumet meddelade keyboardisten Kevin Moore att han hade för avsikt att lämna bandet. En stor världsturné genomfördes trots Moores avhopp. För att ta hand om keyboardspelandet under turnén hyrdes Derek Sherinian in temporärt. Han fick dock ta en ordinari plats i bandet efter turnén, då de keyboardister de velat ha för att ta Moores plats, visat sig vara antingen otillgängliga (bl a Jordan Rudess) eller otillräckliga (bl a Jens Johansson).
Intresset från skivbolaget började vid det här laget att svalna och först efter omfattande påtryckningar från fans fick de gå in i studio på nyttför att spela in EP:n A Change of Seasons (1995). EP:n bestod av det 23 minuter långa titelspåret, samt ett antal covers. Titelspåret togs emot med mycket positiva reaktioner från fansen och anses idag vara ett av bandets bästa alster.
Bandet hade nu samlat på sig så pass mycket nytt material att nästa album skulle ha blivit ett dubbelalbum. Skivbolaget Elektra nekade dock bandet möjligheten till detta. Materialet skars då hastigt ner till ett album, Falling Into Infinity, som släpptes 1997. Bandet började vid det här laget känna sig väl tryckta av skivbolaget, och en splittring var nära. De enades dock om att genomföra turnén till albumet och se hur situationen utvecklade sig. Turnén medförde även liveinspelningen Once in a Livetime samt videon 5 Years in a Livetime.
Albumet floppade bland både fans och bland allmänheten, vilken skivbolaget hade för avsikt att nå ut till. Skivbolaget insåg att Dream Theater inte hade några möjligheter att nå en bredare publik, och lät därför bandet gå in i studio med helt fria tyglar, ett drag som visade sig lyckosamt. I samband med detta sparkades även Derek Sherinian och ersattes av Jordan Rudess på keyboard.
Med Jordan Rudess på keyboard
Bland materialet som inte fick plats på Falling Into Infinity fanns en låt som kallades Metropolis Pt 2 och som var tänkt som en fortsättning på Metropolis Pt 1 från Images and Words. Bland fansen hade ett rykte gått om att Part 2 redan fanns som demo. I och med Internets framfart blev påtryckningarna på bandet för att spela in låten höga, bandet avslöjade dock ingenting om vad som var på gång. Fansen blev dock inte besvikna då det visade sig att Metropolis Pt 2 hade gått från en låt till ett helt konceptalbum kallat Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory (1999). Mottagandet av albumet blev överväldigande från både fans och kritiker.
En världsturné genomfördes som även resulterade i en dvd samt ett liveinspelat trippelalbum, Live Scenes from New York.
Med återvunnet självförtroende och framgång i ryggen gick bandet efter turnén in i studion igen. Denna gång blev resultatet ett mycket varierat dubbelalbum kallat Six Degrees of Inner Turbulence (2002). Albumet hade väldigt varierade låtar med allt från tung metal och progressiv rock till lugna, mer lättillgängliga alster. Bandet avslutade det hela med titelspåret som är över 40 minuter långt.
Train of Thought (2003) blev bandets sjunde studioalbum av full längd. Fröet till detta album hade redan såtts av ett spår från Six Degrees of Inner Turbulence kallat The Glass Prison. Nu handlade det om mer rak klassisk metal av den hårdare skolan. Albumet togs emot med blandade känslor av fansen, metalfansen älskade det, andra tyckte mindre bra om det.
Deras nästa skiva, Octavarium, (2005) blev en fortsättning på ”grodden”. Det märks speciellt när texten från ToT användes i korta partier. För övrigt refererar ”Octa”, från skivnamnet, till latinskans ”Åtta”. Skivans sista låt, titelspåret, är 24 minuter långt.
2007 släppte Dream Theater skivan Systematic Chaos, som spann vidare på samma stil som Train of Thought och Octavarium hade påbörjat. Den bemöttes med blandade känslor från fansen och kritiker.
2009 släppte Dream Theater skivan Black Clouds & Silver Linings.
I september 2010 meddelande bandets trummis och grundare Mike Portnoy att han lämnar bandet, ett besked som kom som en stor överraskning för de andra bandmedlemmarna.
Några månader senare ville Portnoy komma tillbaka till bandet som då redan hade hittat en ersättare, Mike Mangini. Dream Theater valde att gå vidare med Mangini och släppte senare skivan A Dramatic Turn of Events.
Medlemmar
Nuvarande medlemmar
* James LaBrie (sång)
* John Petrucci (gitarr)
* John Myung (bas)
* Jordan Rudess (keyboard)
* Mike Mangini (trummor)
Tidigare medlemmar
* Chris Collins (sång)
* Charlie Dominici (sång)
* Kevin Moore (keyboard)
* Derek Sherinian (keyboard)
* Mike Portnoy (trummor)
Diskografi [redigera]
* When Dream and Day Unite (1989)
* Images and Words (1992)
* Live at the Marquee (1993)
* Awake (1994)
* A Change of Seasons (1995)
* Falling Into Infinity (1997)
* Once in a LIVEtime (1998)
* Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999)
* Live Scenes from New York (2001)
* Six Degrees of Inner Turbulence (2002)
* Train of Thought (2003)
* Live at Budokan (2004)
* Octavarium (2005)
* Score - 20th Anniversary World Tour (2006)
* Systematic Chaos (2007)
* Black Clouds and Silver Linings (2009)
* A Dramatic Turn of Events (2011)
Historia
Bildandet
Bandet bildades 1985 av tre studenter från Berklee College of Music i Boston: John Petrucci på gitarr, John Myung på bas och Mike Portnoy på trummor. De tog även in Kevin Moore på keyboard och Chris Collins som sångare. Ursprungligen kallade bandet sig Majesty. Chris Collins medlemskap i bandet blev dock kortlivat och 1987 tog Charlie Dominici över sången. Detta resulterade i debutalbumet When Dream and Day Unite (1989). Bandet hade vid detta laget även bytt namn till sitt nuvarande namn som var ett förslag från Mike Portnoys far efter en gammal teater med samma namn.
Även Charlie Dominicis tid i bandet blev kort och han sparkades strax efter When Dream and Day Unite hade släppts. Ett sökande efter en ny sångare inleddes och bland över 200 sökande hittade de slutligen kanadensaren Kevin LaBrie. Eftersom bandet redan hade två John och då skulle få även två Kevin, valde LaBrie att använda sitt andranamn James istället.
Genombrottet
Bandets stora genombrott kom 1992 med albumet Images and Words. Albumet anses av många som det bästa progressive rock-, eller snarare progressive metal-albumet någonsin. En del av framgången kom även från att videon till låten Pull Me Under började visas regelbundet på MTV. En stor supporterskara över hela världen började växa och albumet följdes upp med en stor världsturné. Bland låtarna fanns omtalade Metropolis Pt 1: the Miracle and the Sleeper.
Tillbaka från turnén började bandet spela in sitt tredje album Awake (1994). Med Awake visade de mer och mer att bandet utöver sin progressiva sida även hade en förankring inom metal. Mitt under inspelningen av albumet meddelade keyboardisten Kevin Moore att han hade för avsikt att lämna bandet. En stor världsturné genomfördes trots Moores avhopp. För att ta hand om keyboardspelandet under turnén hyrdes Derek Sherinian in temporärt. Han fick dock ta en ordinari plats i bandet efter turnén, då de keyboardister de velat ha för att ta Moores plats, visat sig vara antingen otillgängliga (bl a Jordan Rudess) eller otillräckliga (bl a Jens Johansson).
Intresset från skivbolaget började vid det här laget att svalna och först efter omfattande påtryckningar från fans fick de gå in i studio på nyttför att spela in EP:n A Change of Seasons (1995). EP:n bestod av det 23 minuter långa titelspåret, samt ett antal covers. Titelspåret togs emot med mycket positiva reaktioner från fansen och anses idag vara ett av bandets bästa alster.
Bandet hade nu samlat på sig så pass mycket nytt material att nästa album skulle ha blivit ett dubbelalbum. Skivbolaget Elektra nekade dock bandet möjligheten till detta. Materialet skars då hastigt ner till ett album, Falling Into Infinity, som släpptes 1997. Bandet började vid det här laget känna sig väl tryckta av skivbolaget, och en splittring var nära. De enades dock om att genomföra turnén till albumet och se hur situationen utvecklade sig. Turnén medförde även liveinspelningen Once in a Livetime samt videon 5 Years in a Livetime.
Albumet floppade bland både fans och bland allmänheten, vilken skivbolaget hade för avsikt att nå ut till. Skivbolaget insåg att Dream Theater inte hade några möjligheter att nå en bredare publik, och lät därför bandet gå in i studio med helt fria tyglar, ett drag som visade sig lyckosamt. I samband med detta sparkades även Derek Sherinian och ersattes av Jordan Rudess på keyboard.
Med Jordan Rudess på keyboard
Bland materialet som inte fick plats på Falling Into Infinity fanns en låt som kallades Metropolis Pt 2 och som var tänkt som en fortsättning på Metropolis Pt 1 från Images and Words. Bland fansen hade ett rykte gått om att Part 2 redan fanns som demo. I och med Internets framfart blev påtryckningarna på bandet för att spela in låten höga, bandet avslöjade dock ingenting om vad som var på gång. Fansen blev dock inte besvikna då det visade sig att Metropolis Pt 2 hade gått från en låt till ett helt konceptalbum kallat Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory (1999). Mottagandet av albumet blev överväldigande från både fans och kritiker.
En världsturné genomfördes som även resulterade i en dvd samt ett liveinspelat trippelalbum, Live Scenes from New York.
Med återvunnet självförtroende och framgång i ryggen gick bandet efter turnén in i studion igen. Denna gång blev resultatet ett mycket varierat dubbelalbum kallat Six Degrees of Inner Turbulence (2002). Albumet hade väldigt varierade låtar med allt från tung metal och progressiv rock till lugna, mer lättillgängliga alster. Bandet avslutade det hela med titelspåret som är över 40 minuter långt.
Train of Thought (2003) blev bandets sjunde studioalbum av full längd. Fröet till detta album hade redan såtts av ett spår från Six Degrees of Inner Turbulence kallat The Glass Prison. Nu handlade det om mer rak klassisk metal av den hårdare skolan. Albumet togs emot med blandade känslor av fansen, metalfansen älskade det, andra tyckte mindre bra om det.
Deras nästa skiva, Octavarium, (2005) blev en fortsättning på ”grodden”. Det märks speciellt när texten från ToT användes i korta partier. För övrigt refererar ”Octa”, från skivnamnet, till latinskans ”Åtta”. Skivans sista låt, titelspåret, är 24 minuter långt.
2007 släppte Dream Theater skivan Systematic Chaos, som spann vidare på samma stil som Train of Thought och Octavarium hade påbörjat. Den bemöttes med blandade känslor från fansen och kritiker.
2009 släppte Dream Theater skivan Black Clouds & Silver Linings.
I september 2010 meddelande bandets trummis och grundare Mike Portnoy att han lämnar bandet, ett besked som kom som en stor överraskning för de andra bandmedlemmarna.
Några månader senare ville Portnoy komma tillbaka till bandet som då redan hade hittat en ersättare, Mike Mangini. Dream Theater valde att gå vidare med Mangini och släppte senare skivan A Dramatic Turn of Events.
Medlemmar
Nuvarande medlemmar
* James LaBrie (sång)
* John Petrucci (gitarr)
* John Myung (bas)
* Jordan Rudess (keyboard)
* Mike Mangini (trummor)
Tidigare medlemmar
* Chris Collins (sång)
* Charlie Dominici (sång)
* Kevin Moore (keyboard)
* Derek Sherinian (keyboard)
* Mike Portnoy (trummor)
Diskografi [redigera]
* When Dream and Day Unite (1989)
* Images and Words (1992)
* Live at the Marquee (1993)
* Awake (1994)
* A Change of Seasons (1995)
* Falling Into Infinity (1997)
* Once in a LIVEtime (1998)
* Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999)
* Live Scenes from New York (2001)
* Six Degrees of Inner Turbulence (2002)
* Train of Thought (2003)
* Live at Budokan (2004)
* Octavarium (2005)
* Score - 20th Anniversary World Tour (2006)
* Systematic Chaos (2007)
* Black Clouds and Silver Linings (2009)
* A Dramatic Turn of Events (2011)
Redigerad av alesof den 12 sep 2011, 09:52
Källor (se historik)
Registrerade användare kan redigera denna sida. Registrera dig nu, det är gratis och du kommer att upptäcka så mycket bra musik :)
All text skriven av användare på denna sida är tillgänglig under licensen Creative Commons Attribution/Share-Alike.
Texten kan även vara tillgänglig under licensen GNU Free Documentation.
Faktaruta (?)
Inga fakta om denna artist
Du ser version 5. Se äldre versioner, eller diskutera denna wiki.
Du kan också se en lista med alla senaste wiki-ändringarna.
