Biografi

Cher, född Cherilyn Sarkisian LaPierre 20 maj 1946 i El Centro, Kalifornien, är en amerikansk sångerska och skådespelarska. Cher har armeniska och indianska rötter. Hon föddes med efternamnet Sarkisian och lade sedan till LaPierre, efter sin styvfar. Genom giftermål lade hon även till namnen Bono och Allman (efter Gregg Allman). Efter sin senaste skilsmässa gjorde hon sitt sista namnbyte och heter sedan dess endast Cher, utan något efternamn.

Cher blev känd i mitten av 1960-talet då hon och hennes man Sonny Bono utgjorde duon Sonny & Cher. Sedan dess har hon haft en solokarriär som artist och under början av 1980-talet började hon även satsa seriöst på skådespeleri, vilket lett till att hon belönades med en Oscar för rollen i Mångalen år 1987. Hennes musikkarriär har genomgått flera stilbyten och haft många upp- och nedgångar. Hennes mest framgångsrika comeback kom 1998 med discoskivan Believe.

Cher träffade Sonny Bono i början av 1960-talet. Sonny jobbade åt musikproducenten Phil Spector i dennes studio och Cher fick jobb som bakgrundssångerska. Sonny skrev egna låtar och tillsammans fick duon ett skivkontrakt under namnet Caesar & Cleo. Detta ledde dock inte till mycket mer än att de spelade in låten Baby Don’t Go som senare blev deras första hit som Sonny & Cher.[2] 1964 spelade Cher även in sin första solosingel, Ringo I Love You, under pseudonymen Bonnie Jo Mason samt senare en singel under namnet Cherilyn.

Sonny & Chers stora genombrott kom med låten I Got You Babe som blev en mycket stor hit och gjorde Sonny & Cher till ett populärkulturellt fenomen som producerade skivor, filmer och en egen tv-show. Sonny & Cher har betraktats som de första hippie-personligheter som vunnit allmän popularitet. [3] De gjorde en lång rad skivor och Cher fick även göra soloskivor. Hennes solodebut var skivan All I Really Want to Do, som bland annat innehöll tre Bob Dylan-covers och en version av Needles & Pins, en låt skriven av Sonny Bono som blev en stor hit för The Searchers. Sonny & Cher fortsatte ge ut skivor tillsammans parallellt med Chers solokarriär. 1967 gjorde de filmen Good Times, vilken var William Friedkins regidebut. Filmen blev dock en flopp, liksom filmen Chastity (1969). Under 1970-talet spelade de på nattklubbar för att försörja sig.

Efter en rad soloskivor fick Cher 1969 skivkontrakt med bolaget Atco och spelade in skivan 3614 Jackson Highway, som producerades av Tom Dowd, Arif Mardin och Jerry Wexler, talangerna bakom Dusty Springfields framgångsrika skiva Dusty in Memphis. Skivan blev dock måttligt framgångsrik.

Efter denna folkpopperiod började Cher sjunga mer kärleksballader och narrativa låtar, som listettorna Gypsies, Tramps and Thieves, Half Breed och Dark Lady. Fortfarande uppträdde hon tillsammans med Sonny, men deras samarbete såväl som äktenskap var i gungning.

1975 hade Cher brutit loss från sitt äktenskap såväl som från sitt affärsmässiga kontrakt med Sonny och släppte skivan Stars. Skivan var en coverskiva med rockigare material än det publiken var van vid från Cher och succén uteblev; skivan nådde inte högre än 153e plats på Billboardlistan. Kritikerna var över lag inte heller entusiastiska men i efterhand räknas skivan av många fans som en av hennes bästa.

I och med det misslyckade försöket att skapa en karriär inom rockmusiken återgick Cher, på sina följande två skivor, till den stil hon haft på tidigare skivor.

1977 försökte hon sig på nytt på pop/rockmusik, den här gången tillsammans med nye maken Gregg Allman från Allman Brothers Band. Skivan Two the Hard Way under namnet Allman and Woman blev dock inte heller någon succé.

Efter denna rad av uteblivna framgångar beslutade Warner Bros att inte förnya Chers kontrakt. Istället fick hon kontrakt med Casablanca Records, som fick henne att spela in en discoskiva, Take Me Home (1979). Titelsingeln blev en succé (som år 2001 på nytt blev en hit för Sophie Ellis-Bextor) och skivan följdes snabbt av Prisoner, som innebåller en blandning av disco- och rocklåtar.

1980 gick hon från att vara soloartist till att vara sångerska i rockbandet Black Rose, tillsammans med bland annat dåvarande pojkvännen Les Dudek, som gav ut en skiva med samma namn. [6] Denna skiva har senare släppts på CD som en Cher-soloskiva.

1982 släpptes utan större framgångar skivan I Paralyze, som var en lättsam synthpop/rock-skiva, producerad av John Farrar, mest känd för sitt samarbete med Olivia Newton-John.

1987 gjorde hon comeback som sångerska med skivan Cher. Skivan gavs ut av Geffen Records och för produktion och/eller låtskriveri stod bland andra Richie Sambora, Jon Bon Jovi, Desmond Child och Michael Bolton och skivan består av den typ av åttiotalsrock som dessa hade stora framgångar med vid denna tid. Mer än tolv år efter försöket med Stars lyckades Cher etablera sig som rocksångerska. Framgången fortsatte två år senare med Heart of Stone. Singeln If I Could Turn Back Time, skriven av Diane Warren, blev hennes största hit på länge. 1991 släpptes skivan Love Hurts, vilken innehåller hennes andra inspelning av Boudleaux Bryants berömda titellåt (första gången var på Stars). Den europeiska versionen av skivan innehöll även hitlåten The Shoop Shoop Song (It’s In His Kiss).

Efter fem års tystnad släpptes skivan It’s a Man’s World. Nu hade Cher gått från åttiotalsrocken till att göra en lugnare coverskiva. Hitlåtar från denna är Marc Cohns Walking In Memphis samt One By One. Skivan levde dock inte upp till de närmast föregående skivornas försäljningsframgångar.[8]

Efter ytterligare ett par års tystnad från Cher släpptes skivan Believe i slutet av 1998. Skivan innebar ytterligare en stilomvandling. Den här gången hade Cher, som tjugo år tidigare motvilligt gjort discomusik, förvandlats till en dance-artist. Skivans titelsingel blev hennes största succé någonsin och en ny generation upptäckte Cher, som vid det här laget passerat trettio år som artist.

Efter framgångarna med Believe gjorde Cher en otippad vändning genom att släppa ett album till stora delar bestående av egenkomponerade låtar. Skivan not.com.mercial (2001) levde upp till sitt namn genom att inte säljas i skivaffärer utan enbart via internet. Året därpå fortsatte de kommersiella framgångarna med skivan Living Proof, som fortsatte i Believes dancetradition. 2002 gav hon sig också ut på turné. Living Proof: The Farewell Tour avslutades 2005 efter 325 konserter och var enligt Billboard den turné av en kvinnlig artist som omsatt mest pengar, tills Madonnas turné slog rekordet 2006.

Redigerad av stinis den 3 sep 2008, 09:56

Källor (se historik)

Wikipedia

All text skriven av användare på denna sida är tillgänglig under licensen Creative Commons Attribution/Share-Alike.
Texten kan även vara tillgänglig under licensen GNU Free Documentation.

Faktaruta

Genererat från fakta markerade i wikin.

Inga fakta om denna artist

Du ser version 2. Se äldre versioner, eller diskutera denna wiki.

Du kan också se en lista med alla senaste wiki-ändringarna.